En arbetsmarknad utan arbete i spåren av AI?

Vi gör oss lustiga över att ChatGPT räknar fel på 7x8, men missar samtidigt att den redan idag skriver kod, skriver rättsutredningar och gör forskningssammanställningar på en nivå som förändrar hela arbetsfält. Skillnaden mellan ett svagt och ett starkt resultat ligger inte i om AI:n ”kan” eller ”inte kan”, utan i hur vi använder den. Genom att ge instruktioner om stil; skriv som en människa, tonalitet; vuxet och rakt språk med enstaka målande beskrivningar och anekdoter för att väva samman berättelsen, och slutligen målet; skriv en krönika om tvättstugans funktion för att skapa grannsämja under 80-talet, kan vi öka kvalitén och resultatet avsevärt mot om vi endast ber tjänsten att skriva ”skriv en text om varför tvättstugan var viktig för grannsämjan under 80-talet” (Se i slutet av artikeln för resultaten). Automatiseringstjänster för företag växer snabbt och att skriva kod har aldrig gått fortare. Arbetsuppgifter ersätts undan för undan av datasystem och morgondagens uppdatering löser ytterligare några problem. Dina fördomar om vad AI klarar är daterade redan dagen efter att du tänkte dem. Med en medvetenhet om denna utveckling kan du också bli vän med tanken om att det är dags att rikta blicken mot vår framtid. Den som provat vet att AI redan i dag förändrar arbetssätt i vardagen. På systemnivå händer samma sak: politiken försöker hinna ifatt. Europeiska Unionen har genom AI-akten (2024/1689) tagit ett viktigt steg för att minska riskerna artificiell intelligens för med sig. Tillsammans med GDPR (2016/679) och NIS2 (2022/2555) skapar den ett heltäckande raster från utveckling till tillgängliggörande och försäljning av AI-tjänster och hårdvara. Spelplanen är satt, men få av oss vet ens vilka regler vi spelar efter. Lagstiftningen har växt fram med stöd av expertgrupper och utredningar som pekar ut både optimistiska och pessimistiska scenarier. Även om både diskussionerna och lagstiftningen i mångt och mycket landat rätt har den gått allmänheten i medlemsstaterna förbi. Nu när EU:s AI-akt ska implementeras i svensk lag har vi inte så mycket att säga till. Fördelen, vi får ett rigoröst och hållbart system. Nackdelen, allmänheten är i hög grad omedveten om vad som händer. Det demokratiska och folkbildande samtalet kring AI behöver föras. Tekniken har gjort sitt intåg och den stöper om samhället. Tjänsterna förändrar hur vi skriver och hur vi läser. De förändrar arbetsmarknaden och förenklar vardagen. De skapar deep-fakes, bottar och falska nyheter, samtidigt som de möjliggör för forskare att göra nya och snabbare framsteg än någonsin tidigare. Frank Levy och Richard J. Murnane beskrev i New Division of labor (2004) arbetsmarknaden som ett landskap med kullar och dalar, där stigande vatten symboliserar teknologins framsteg. När vattnet stiger försvinner några arbetsuppgifter som ett steg i industrialiseringen. Ända sedan spinnrocken rök till förmån för textilfabrikerna och boktryckarkonsten snodde skribentjobbet från prästerna har detta skett. Men med en allt snabbare och omvälvande förändring börjar det bli svårt att visualisera om det finns tillräckligt med jobb där uppe på kullarna. Max Tegmark tar det i Liv 3.0 ännu längre, genom att skriva en anekdot om två hästar som för ett samtal om bilens intåg på deras arbetsmarknad. När T-Forden 1908 gjorde sitt intåg på marknaden fanns i Nordamerika cirka 19 miljoner hästar. När Volvo Amazon lanseras 50 år senare har antalet hästar sjunkit till cirka två miljoner. Vad är det som säger att det samma inte _skulle_ kunna hända med vår arbetsmarknad? Bara för att vi inte kan föreställa oss ett samhälle där vi inte konsumerar mer och mer vilket skapar nya människojobb, så betyder inte det att det inte är ett möjligt scenario. Det är en samhällsomvälvande kraft, trots att ChatGPT bara gissar om du ber den summera ditt exceldokument. Tvättstugan – folkhemmets lilla torg Det luktar Grumme citron, fuktig betong och varm metall. En gulnad lapp med darrig kulspetspenna sitter på korktavlan: “Ta ur luddet. Lämna rummet i det skick du själv vill finna det.” Under hänger de gröna plastbrickorna som kalendern i ett litet land. 80-talets tvättstuga var inget trivselprojekt. Den var nödvändig, kompromisslös – och just därför ett av våra mest effektiva kitt för grannsämja. Vi bokade våra pass som man bokar tågbiljetter i dag: i god tid och med en liten klump i magen. Tisdag 17–21. Fyra timmar att hinna allt: två maskiner kulör, en vit, ett manglat lakan som belöning. På brickan stod lägenhetsnumret, men bakom siffrorna fanns människor. Tant Aina i 2:an, som manglade som en målare drar pensel och höll koll på filter som en maskinist. Nyinflyttade Jamal i 5:an, som en gång stod med tomt sköljmedelsflaskhals och generat frågade om han kunde låna “en skvätt av det blå”. Han lämnade en ask dadlar veckan därpå. Det var så man gjorde: man lånade och lämnade tillbaka, ibland med lite ränta i form av sockerbullar. Tvättstugan var folkhemmets lilla torg. Här bytte vi däck på relationer som börjat kärva i hissen. Här blev ansikten namn och namn blev historier. Medan maskinen varvade upp och torkrummets trötta fläkt hackade igång, hällde någon upp kaffe ur termos och satte sig på den svala fönsterbrädan. Man pratade dagisplats, tipsade om en bra rörmokare, jämförde elpriser, suckade åt styrelsens senaste motion om dörrmattor. Ibland gick man därifrån med rena lakan och ett telefonnummer till en barnvakt. Det var inte konfliktfritt. Tvättstugan uppfann den passivt aggressiva lappen långt innan internet uppfann kommentarsfältet. “VEM LÄMNAR SAND I MASKIN 2?” stod det med svart ilsket bläck, och någon annan svarade under: “Den med barn.” Men just friktionen krävde att vi prickade av varann i verkligheten. Missade du att torka av mangeln fick du möta blicken nästa gång. Få saker gör människor mer samarbetsvilliga än utsikten att mötas i mjukiskläder, med fuktigt hår och en rullkorg som vittne. Jag minns hur jag som unge sprang ner med mammas nycklar och uppdrag: “Fråga om torkrummet går över till oss om Aina blir klar tidigare.” Aina nickade, vred på sin lilla timer, och la in en läxa för livet: “Man frågar innan man tar.” Den typen av mikroetik uppstår inte i avskalade appar eller i varsin sovrumstvättmaskin. Den föds i gemensamma rum där vi delar tid, inte bara yta. 80-talet var fortfarande en tid när mycket gjordes tillsammans, om än av nödvändighet. Miljonprogrammets gårdar hölls ihop av lekplatser och tvättstugor lika mycket som av föreningsstämmor. Att vi delade maskiner betydde att vi också delade rytm. 40- minutersprogrammet reglerade konversationens längd: lagom för uppdateringar, lagom för försoningar. Man lärde sig ryckigheten i en trött centrifug och i grannskapets känsloliv. När någon inte dök upp till sitt pass visste man att något var fel – sjukdom, separation, övertid – och knackade på med en formfranska och en ursäkt att hjälpa till. Det fanns ritualer. Luddskrapan som skickades vidare som en stafettpinne. Den lite för heta mangeln som slätade ut både örngott och argument. Torkrummets skenor där byxben hängde som språk man ännu inte lärt sig; nya familjer från andra håll som kom in med tvättkorgar och andra vanor, och fick lära sig föreningens oskrivna lagar samtidigt som vi fick lära oss deras. Grannsämja uppstår sällan av programförklaringar. Den växer ur händer som gör något bredvid varandra. I dag har många av oss egna maskiner. Bekvämt, javisst. Men ensamheten gör att vi får sköta våra konflikter i trådar och våra tjänster och gentjänster i appar med stjärnbetyg. Vi slipper köra ner korgen i hissen. Vi slipper mötas. Och i samma stund slipper vi också veta att grannen i 5:an heter Jamal, att han gör stans bästa linssoppa och att hans son behöver ett par urvuxna skridskor till skridskodagen. Förbindelser kräver friktion. Tvättstugan gav oss friktion i lagom dos, med mjukmedel efteråt. Det går att romantisera det där betongkalla rummet, men sanningen är att det mest var funktion. En kommunal kompromiss nedkokad till kakel och galler. Just därför fungerade det. Vi möttes för att vi var tvungna, inte för att en algoritm parat ihop oss efter intressen. Resultatet blev en form av vardaglig solidaritet: jag torkar upp ditt sköljmedel i dag, du matar min katt i helgen. Ingen stor sak, men många små. Kanske vore det inte dumt att avstå några kvadrat i nybyggena och låta en tvättstuga få vara mer än ett kryss i prospektet. Inte retro som i “instagramvänligt kakel”, utan retro som i “gemensam tid under ett bordsskivsljus, en trasig radio, en timer som tickar.” Ett rum där vi delar något praktiskt och får på köpet den sorts samtal som inte behöver kalendras. I 80-talets tvättstuga praktiserade vi demokratin i smått: turordning, hänsyn, skarpa lappar och mjuka följder. Vi blev varandras publik och reservdelar. Och när vi bar upp de varma lakanen, ångande som nybakat bröd, följde något annat med upp för trappan – den diskreta insikten om att grannskap inte byggs av fasader, utan av rum där våra liv får hänga sida vid sida och torka. Text 2 Tvättstugan var mer än ett rum med maskiner på 80-talet – den var ett litet civilsamhälle i miniatyr. I en tid när många bodde i miljonprogram och bostadsrättsföreningar, och när egna tvättmaskiner i lägenheten ännu inte var självklar standard, blev den gemensamma tvättstugan den plats där grannar faktiskt sågs regelbundet. Bokningstavlan med låskolvar styrde rytmen i huset: tisdag 18–21, lördag förmiddag, ”långpass” för barnfamiljer. Återkommande tider gav återkommande möten, och återkommande möten bygger igenkänning och tillit. Här odlades en enkel vardagens etik. ”Lämna i tid, sopa upp ludd, torka golvet.” Reglerna var synliga och gemensamma, och därför också ett kollektivt ansvar. Just för att tvättstugan var en delad resurs tränade den boende i samarbete: man bytte pass, släppte in någon som akut behövde köra overaller, lånade sköljmedel och visade hur centrifugen skulle ”kickas igång”. Små tjänster, små tack – svaga band som blir starka över tid. Tvättstugan fungerade också som informationsnav. Mellan sköljningar spreds nyheter om stambyte och gårdsfest, någon satte upp lapp om barnvakt, någon annan tipsade om billig vitvinsvinäger mot kalk. Det var lågtröskelmöten över generations- och språkgränser: pensionären med nyckelrollen som husets tekniker, småbarnsföräldrar som tidsoptimerade, nyinflyttade som fick de första koderna till husets oskrivna regler. I en vardag med få skärmar och färre kanaler än idag blev det naturligt att prata medan maskinerna gick. Samtidigt är det sant att ”tvättstugebråket” är en svensk trope. Men just friktionen hade en social funktion: konfliktlösning i liten skala. Att reda ut ett dubbelbokat pass, säga ifrån om tvätt som glömts i torktumlaren eller förhandla om påsktvätten var en skola i grannsämja. Man lärde sig att kompromissa, be om ursäkt, och ibland sätta upp en lapp – helst vänlig – i stället för att låsa in sig. Kort sagt: på 80-talet var tvättstugan en gemensam nyttighet som krävde samspel och därför skapade samhörighet. Den gav rytm, regler och ritualer åt boendet. När maskinerna gick, gick också det sociala maskineriet: hälsningar blev samtal, samtal blev hjälp, och hjälp blev grannsämja.